När luften går ur!

Vet inte om jag är ovanligt lyckligt lottad men jag har bara drabbats av 2 punkteringar under snart 30 års bilåkande. I förra veckan var det dags för den 3:e L.  Parkerade bilen när jag kom till jobbet och hörde ett pysande ljud. Det är inte ofta man har anledning att glädjas åt regniga dagar, men om inte däcken varit våta skulle jag inte hört något och däcket hade sannolikt varit platt vid tiden för hemfärd.

Tacksam över att detta inte hade hänt tidigare, besökte på morgonen Johannesbergs Slott i Gottröra, googlade jag på ”däckverkstad Stockholm City”. Slog telefonnumret till första träffen som var Vanadis Gummi på Ynglingagatan. Fick svar efter bara någon signal och en trevlig person som hette Anders meddelade mig att det bara var att svänga förbi så skulle de hjälpa mig. Killarna var på lunch, klockan var 12.30, men skulle ta sig an mitt däck så snart de var tillbaka 13.00. Parkerade bilen i deras verkstad, lämnade nyckeln och gick för att äta lunch.

När jag kom tillbaka var en av killarna på verkstaden precis i färd med att ”skruva ur” en av de två(!) skruvarna som var orsaken till pyspunkan. Frågade honom om detta inte var maximal otur. Jo kanske, men det har blivit allt vanligare med punkteringar av detta slag. Det beror på att det är så många byggen runt omkring på stan vilket medför att det finns mängder av skruv och spik på gatorna. Varje måndag morgon har vi 10-15 bilar på besök med punktering av detta slag svarar han stolt. Med stor yrkesskicklighet lagar han i ett huj punkteringen och det är dags för mig att gå ut till kundservice för att betala.

Det är sällan man ser fram emot att betala men denna gång kändes det som en fröjd. Från en första vänlig kontakt till ett snabbat omhändertagande, detta kändes som ett skolexempel på en serviceupplevelse över förväntan. Kände också att det var dags med en positiv serviceupplevelse efter de senaste 2 lite mer negativa bloggarna.

Ni som vill att allt ska vara positivt kan sluta läsa nu!

Det var här luften gick ur. Jag skulle alltså betala eller det var dags för affärsögonblicket ”Avsked”. Jag hade fått hjälp och här skulle allt avslutas är ett sätt att se på det hela. Det var också på detta sätt medarbetaren i kundservice såg på det hela. Jag frågade om de kunde skicka en faktura. Han knappade in registreringsnumret i sin dator och svarade att detta inte var möjligt eftersom företaget som ägde bilen inte fanns med i deras kundregister. Ett kort och enkelt svar som visserligen stämde.

Jag svarade, fortfarande upprymd över att ha fått så bra service, att det inte var något problem. Jag kan betala med mitt privata kort och sedan lämna kvitto för att få pengarna från företaget som äger bilen. Betalade och åkte nöjd men samtidigt lite fundersam därifrån. När jag kom tillbaka till kontoret var jag tvungen att kika lite extra på deras hemsida.

 Återigen, tack för bra service Vanadis Gummi! Kan trots detta konstatera att ni ännu inte förstått att utnyttja ”avskedet” till att ge serviceupplevelser. Serviceupplevelser som i detta fall hade kunnat ge meraffärer i form av nya sommardäck, vinterdäck, lagring av däck, biltvätt eller varför inte service på bilen nästa gång det blir dags. Det är ganska självklart att en ny kund inte finns i registret. Tänk om jag istället för att behöva fråga om de kunde fakturera hade fått frågan ”jag ser att du inte är kund här, vill du att vi lägger in dig i vårt kundregister och fakturerar dig?”.

Anders

Avsked – slutet på något eller början på något nytt?

Precis som för ett år sedan börjar jag planera för hur jag ska ta igen all tappad träning på grund av semester och småskador. Då, för bra precis ett år sedan köpte jag ett årskort i Sollentuna simhall hos företaget ProMa. (För er som följer denna blogg känner ni säkert igen denna aktör i andra mindre angenäma servicesammanhang).

Ett årskort kostar 1800 kronor och gäller då enbart tillträde till simhallen. Räknade ut att om jag gick dit en gång i veckan så skulle det löna sig. I början gick det väldigt bra och vissa veckor blev det till och med två besök. Men så i november hände något. Rutinerna bröts och besöken i simhallen blev alltmer sällsynta. Tyvärr har det inte blivit ett enda besök sedan slutet av november. Tråkigt på grund av utebliven skonsam träning och förstås mentalt jobbigt när man inser att lösbiljetter hade varit ett bra mycket bättre alternativ för mig.

Frågan är hur tankarna hos ProMa går. Jag skulle bli mycket förvånad om de inte kan följa medlemmarnas aktiviteter med hjälp av de avancerade in- och utcheckningssystemen. Varje månad har jag fått ett Nyhetsbrev via e-post från ProMa och blir då samtidigt påmind om att jag har ett armband som ligger outnyttjat i byrålådan. Dessa nyhetsbrev är dock allt annat än personliga och riktade till just mig. Tänk om jag fått lite knuffar och puffar om att ta upp simningen igen eller i varje fall en fråga om hur det stod till. Har du tappat armbandet (chipet)? I så fall kan du få ett nytt eller något i den stilen.

Nu har mitt årskort gått ut och jag har inte hört någonting. Inte en antydan om att ProMa skulle vara det minsta lilla intresserade av att jag ska förnya mitt medlemskap för ytterligare ett år. Inte heller ett tack för den tid som gått och för att jag valde just deras simanläggning. Kanske känner de på sig att jag inte känner mig helt nöjd med tanke på det dåliga utnyttjandet av årskortet. När man läser på deras hemsida om vision och affärsidé får man intrycket av att det är ett konsultföretag inom byggindustrin snarare än ett företag som är i bad- och träningsbranschen. Visserligen meddelar man stolt att man har en passion för vattenrutschbanor. Det är genom dessa man har grundlagt sin specialistkompetens!

Problemet är kanske just att Sollentuna simhall inte har någon vattenrutschbana.

Anders